Åter på paviljongen efter en hård arbetsvecka i kapitalets tjänst. Hemmets härd är guld värd - bort räksnaskande bryggseglarslödder och solglasögonprydda douche-bags. Grillbuffet…

Lokalen är trivsamt halvbesatt, och man blir sugen på något murrigt.

Radici Riserva -97. Färgen har börjat ljusna något av åldern. Doften omedelbart efter õppning är inte att leka med. Mitt sällskap tycker kort och gott att det luktar konstigt. Och visst, man får ge honom en poäng, den gamle skurken. En lätt gummiton, varvad med diesel och något mörkt, träigt som gamla rotvältor i en sankmark. Dekantering får vätskan att snälla till sig en smula. De bistra odörerna klingar av och lämnar en del utrymme åt körsbär och lite välskavt seldon. Smaken präglas av trä enligt ovan, körsbär och en aning Zoo-tabletter. Ni vet de där röda små rackarna i gul ask som man halsade när man var liten. Fortfarande en markant strävhet, trots åren på flaska. En intressant dryck