Man kan undra om klas sniffar klister och sörjer sossarnas kollaps eller så sparar han ihop till ett par pavor från Château Lafite Rothschild, vem vet men hans närvaro är nära nog obefintlig, well well likt das boot dyker han väl upp i sinom tid. Vår i luften men det är långt kvar innan vintern släpper sitt grepp så vi gör en brasa för att öka mysfaktorn, och jag måste medge att få saker lyfter matlagning och en middag lika mycket som en öppen eld. Vi är tillbaka i stan och jag sprintade förbi systemet och plockade upp ett par italienskor jag inte kände igen i brist på fantasi. Korkar upp La Velona från Montalcino medans jag meckar sallad, Glenn Gould simmar omkring i lokalen och det finns inte mkt man kan klaga på.

Först indikerar vinet succé, kryddigt, mycket bär och en bra kropp men likt ett missat gäddhugg försvinner rubbet direkt efter den initiala charmen, det kan fan inte vara meningen att jag ska hitta något nytt rödvin denna månad. La Velona påminner om Beethoven, magnifika inledningar men tjatiga mellan partier. Detta vin kunde vara riktigt gott men det når inte riktigt fram

Det går att dricka men det kvalar inte i bang for the buck ligan… velona2