Året är 2007.

Jag rattar, tillsammans med min sommelier, en liten skrotfärdig tysk bil över Pyrenéerna. Bort från det ljuvliga norra Spanien, genom sensationella Banyuls. Lika delar Sideways och Fear and loathing in Las Vegas.

Sommeliern har lidit av en smärre fransk mage i Avignon, denna klassiska tillflyktsort för oönskade papister - borde vara het även i dagens läge med tanke på hur det går för katolska kyrkan f.n. - och begjutit de närmast antika kullerstenarna med sitt tvivelaktiga maginnehåll. När karln slutligen lyckas hålla tätt, i allt väsentligt, och nöjer sig med att anta en genomskinlig, ymnigt svettande apparation, får vi springa igång skitbilen som skramlar iväg norrut mot Châteauneuf-du-Pape.

Ensamma på plats. En gubbe i en vinkällare. Påstår att han heter Jean Trintignant. Han snor iväg bland buteljerna, eldar på vinet, håller upp det mot ljuset, snurrar, studerar alkoholen allt under en intensiv svada. Voodoo.

Sommelieren hyperventilerar medan han svalkar pannan mot den skrovliga källarväggen. En smula brådstörtat tvingas vi lämna nästet, men hinner få med oss ett par pavor.

Baronnie d’Estouard 2005, Gigondas.

En bestämd dam. Det som slår en när man öppnar ett prestigevin är den omedelbara smockan av alkohol. En närmast spritig ton.

Smaken, som förväntat, mörk, träig och mättad av torkad frukt och plommon. Mörkt gediget och robust. Påtaglig syra och strävet i en härlig balans med smak och doft. Trots vad trollet i vinkällaren försökte slå i oss, så skulle man lätt kunnat spara vinet i 10 år.

Man vänder sig mot Maginotlinjen och brister ut i Marseljäsen!