Evigheter sen jag lyckades få tummen ur, sybarisen Klas lyckades tjuva till sig två av mina darlings Ripassan och Chateau Musar. Nåja, medans karln vältrar sig i söderns armod har ekorrhjulet bokstavligen slukat mig sen återkomsten från semestern. “The Office” och min namnes korståg mot medarbetarundersökningar och lycka är den rakaste och nog även den bästa management utbildningen producerad detta sekel.

“att arbeta är trist och förgängligt” sa en vis man, dags att ta en riktig pretto favorit i hornen, Barolo Serralunga d’Alba 2005 (nr 2305). Barolo vinerna är lika lynniga som fransyskorna, vissa är inte värda transporten till sthlm, andra himmelska. Jag sitter och sippar på ett exemplar av det senare.

Kvällens italienska är en klippa, grumlig till färgen, klar ton av körsbär i en komplex kropp med härlig lång eftersmak som vägrar lämna gomen. En lätt ton av mineraler ligger kvar på tungspetsen långt efter de andra smakerna lämnat käften, underbart!

Barolo Serralunga d’Alba, långt före kurvan i <300:- kategorin (5⁄5)